jag HATAR mitt liv
all denna lycka är som totalt bortblåst. gone, borta, no more.
såhär är det:
emelie kom hit ikväll och sa att hon bara får köa en dag före.
jag blev assur, riktigt sur. haha.
sen kommer julia, och säger samma sak.
JAG BLIR ÄNNU SURARE (eftersom jag har sagt 4 dagar till mamma)
jag surar, dom lovar att prata igen med deras mamis.
Sen kommer petra. vi kollar på thvideos och lever livet. tills..........
värsta samtalet i mitt liv skulle jag kunna säga.
jag ringer mamma, eftersom hon skulle boka våra biljetter imorrn skulle jag ge henne lite info och så.
då säger hon bara "Anna ringde nyss och Emelie får inte fara" jag ba "VAD FAN SÄGER DU", då säger hon "ingen av dom får fara".
Emelie blir chockad och ringer sin mamma. Nerifrån hör vi hur hon börjar gråta, då börjar vi gråta.
jag lovar och svär vi grät i 2-3 timmar.
jag har liksom inga ord för att förklara. Vi skrek, grät, låg på golvet och sparkade. Som totala psykfall.
Mina ögon är helt hängiga just nu, klarar knappt att hålla dom öppna.
Grejen är att jag får fara, men inte dom. Och utan emelie kan jag inte fara, för hon har liksom boendet.
Jag har ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG, varit så ledsen tror jag. Jag var helt tom.
Mitt i allt börjar petra gapskratta.
DET ÄR SÅ JÄVLA HORIGT PATETISKT ATT VI, SOM DÅ ÄR 15 ÅR OCH TILLOCHMED FÅR KNULLA LAGLIGT INTE FÅR ÅKA PÅ KONSERT I STOCKHOLM. DET ÄR SÅ SINNESSJUKT ATT MAN BARA KAN SKRATTA.
våra föräldrar förstår inte att det är tusentals tjejer i våran ålder som åker till sthlm själv, dom fattar det inte.
jag tänker sluta nu, jag orkar inte ens. för ni fattar ändå inte ett jävla skit, kan inte förklara, finner inga ord.
en sak kan jag säga. ni hade allvarligt börjat gråta när ni såg oss, alla fyra bröt ihop.
det var så jävla hemskt.
men en sak...... jag ska dit. eller jag vill. och jag får. men hur och med vem?
aldrig i helvete att jag sitter hemma med matteläxan när jag vet att tokio hotel samtidigt sjunger Geh inför en gråtande publik. hellre dör jag bokstavligt talat.
julefrid my ass, fyfan.
TOKIO HOTEL, mina idoler, mitt liv. Kommer till mitt hemland, och vi ska inte se dom.
Det gör så ont att jag nu måste gå till toan och spy.
vi ses
såhär är det:
emelie kom hit ikväll och sa att hon bara får köa en dag före.
jag blev assur, riktigt sur. haha.
sen kommer julia, och säger samma sak.
JAG BLIR ÄNNU SURARE (eftersom jag har sagt 4 dagar till mamma)
jag surar, dom lovar att prata igen med deras mamis.
Sen kommer petra. vi kollar på thvideos och lever livet. tills..........
värsta samtalet i mitt liv skulle jag kunna säga.
jag ringer mamma, eftersom hon skulle boka våra biljetter imorrn skulle jag ge henne lite info och så.
då säger hon bara "Anna ringde nyss och Emelie får inte fara" jag ba "VAD FAN SÄGER DU", då säger hon "ingen av dom får fara".
Emelie blir chockad och ringer sin mamma. Nerifrån hör vi hur hon börjar gråta, då börjar vi gråta.
jag lovar och svär vi grät i 2-3 timmar.
jag har liksom inga ord för att förklara. Vi skrek, grät, låg på golvet och sparkade. Som totala psykfall.
Mina ögon är helt hängiga just nu, klarar knappt att hålla dom öppna.
Grejen är att jag får fara, men inte dom. Och utan emelie kan jag inte fara, för hon har liksom boendet.
Jag har ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG, varit så ledsen tror jag. Jag var helt tom.
Mitt i allt börjar petra gapskratta.
DET ÄR SÅ JÄVLA HORIGT PATETISKT ATT VI, SOM DÅ ÄR 15 ÅR OCH TILLOCHMED FÅR KNULLA LAGLIGT INTE FÅR ÅKA PÅ KONSERT I STOCKHOLM. DET ÄR SÅ SINNESSJUKT ATT MAN BARA KAN SKRATTA.
våra föräldrar förstår inte att det är tusentals tjejer i våran ålder som åker till sthlm själv, dom fattar det inte.
jag tänker sluta nu, jag orkar inte ens. för ni fattar ändå inte ett jävla skit, kan inte förklara, finner inga ord.
en sak kan jag säga. ni hade allvarligt börjat gråta när ni såg oss, alla fyra bröt ihop.
det var så jävla hemskt.
men en sak...... jag ska dit. eller jag vill. och jag får. men hur och med vem?
aldrig i helvete att jag sitter hemma med matteläxan när jag vet att tokio hotel samtidigt sjunger Geh inför en gråtande publik. hellre dör jag bokstavligt talat.
julefrid my ass, fyfan.
TOKIO HOTEL, mina idoler, mitt liv. Kommer till mitt hemland, och vi ska inte se dom.
Det gör så ont att jag nu måste gå till toan och spy.
vi ses
Kommentarer
Trackback
